Mitt intresse och svaghet för snabba bilar fick mig att köpa en Saab 99 Turbo, årsmodell 1980, från en lokal bilskrot, dit jag åkt för att köpa ett bromsok till min dåvarande bil. Istället för att komma hem med en bättre begagnad bildel kom jag hem med en, för mig, helt ny bil. Den var av samma årsmodell som min gamla vilket gjorde att den hade 15 år på nacken året då den köptes och med så många år på nacken hade den självfallet skavanker och lite problem. Som tur var hade jag vänner som var Saab fantaster så med lite vilja, mycket våld, många sena nätter och några tusen kronor fattigare, fick jag till sist ordning på bilen så att den gick igenom besiktningen. Problemet? Som med alla Saabar, rost i dörrarna, sparklådan och hjulhusen tillsammans med bromsar som jävlades.

Väckte intresset för snabba bilar

Väl genom besiktningen kunde jag äntligen köra lagligt på vägarna och inte bara ”testköra” bilen efter reparationer och det var verkligen då som intresset för snabba bilar växte fram. Visst hade jag som ung alltid varit intresserad av snabba bilar eller att åka snabbt men det finns inte mycket som kan jämföras med gången då du själv fick köra något snabbt för första gången. Och som 20-åring få möjligheten att köra en turboladdad bil med dryga 150hk kunde knappast bli bättre. Det var också tur att prövotiden på körkortet hade gått ut, för det var onekligen svårt att hålla sig till den lagliga hastighetsgränsen efter att jag började köra denna bil. Jämfört med en Opel 1,2s så var detta en formel 1 bil. Pricken över i:et var det så kallade turbolagget som fanns på den tiden, på gamla turbobilar. Det tog ett tag för en turbo att bygga upp tryck, vilket gjorde att det blev en liten fördröjning till dess att effekten märktes. Men när den väl drog igång, då var det som en ketchupeffekt, allt kom på en gång och det var som att försöka tämja en vild häst, var man inte beredd kunde de ha slutat riktigt illa.

opel_1-2_liter_vierzylinder_advert_by_bernd_reuters

Det var just denna känsla som verkligen väckte mitt intresse för snabba bilar, inte nödvändigtvis att köra i 200 km/h utan istället känslan av att kunna växla ner, göra en omkörning utan att behöva oroa sig för om man skulle kunna hinna om eller göra en säker omkörning. Detta var exakt vad en bil med turbo kunde leverera. Visst, den var betydligt dyrare att äga, både ur försäkrings- och drivmedelsaspekt samt från däckslitage om jag ska vara ärlig men det var värt varenda krona extra jag fick betala. Än idag, över 20 år senare kan jag tänka tillbaka på den bilen och minnas allt nöje som bilen gav mig. Långt ifrån den bästa, mest tillförlitliga bil jag ägt men tveklöst den som fick upp mina ögon för nöjet av att köra snabba bilar och att köra bil rent generellt. Sedan denna, den första turbobilen, har det blivit en hel del sportbilar både med och utan turbo men alla med en sak gemensamt, lite mer hästkrafter och framför allt vridmoment under huven jämfört med den vanliga svenssonbilen.